Vem tar en politiker som bloggar på allvar?
Blogg har för många en negativ klang. Associationen blir ensam lite avvikande tjej som exponerar hela sitt ganska tråkiga liv. Eller en tonåring med livet väl förspännt som skriver om sin garderob.
Men som politiken och samhället idag är det allt fler som börjar att blogga. En av de mest kända politikerna som bloggar är ju Carl Bildt. Han är en frekvent uppdaterare och följs av många.
Tom Rosenstiel och Bill Kovach som har skrivit boken “The Elements of Journalism – What Newspeople should know and the Public Should Expect" framhåller att internet ger männsikor en chans att nå ut i offentligheten. Detta är sant men ställer också högre krav på journalister som använder denna form av publikationer som bakgrund till artiklar.
Men vem följer dessa politiska bloggar? Är dessa bloggar egentligen jpurnalistik? Ofta raporterar politikerna om deras möten. Ställningstagande i olika frågor. Fler och fler journalister vänder sig till bloggarna för att få material till sina artiklar och reportage. Men är det journalistik? I bloggarna väljer ju bloggaren vad som skall publiceras.
Tom Rosenstiel och Bill Kovach som har skrivit boken “The Elements of Journalism – What Newspeople should know and the Public Should Expect" framhåller att internet ger männsikor en chans att nå ut i offentligheten. Detta är sant men ställer också högre krav på journalister som använder denna form av publikationer som bakgrund till artiklar.
Kanske leder de politiska bloggandet till att den traditionella journalistiken blir sämre, mindre granskande? Människan är lat. Och får hon allt serverat en google-sökning bort är det lätt att välja den enkla vägen.

Att gammelmedierna skulle hotas av de nya sociala medierna de närmaste tjugo trettio åren tror jag inte, då många fortfarande är skeptiska till facebook, twitter, bloggar mm. Men generationsskiften kommer att komma och dagens unga vuxna och tonåringar är vana att söka sin fakta och sina nyheter på nätet. Kanske är journalistikens viktigaste uppgift att lära ut hur man kritiskt granskar de socialamedierna istället för att motarbetata dem. Kanske skall journalist förbundet pusha för att få in det i skolans läroplan!

Blog D Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik
Skall våra till viss del statligt finanserade medier bedriva en opartisk journalistik? Skall journalisten/ chefredaktören redan på förhand bestämt vad som är gott resp ont, sant resp falskt?

Man kan lätt tro att detta är en ny företeelse i och med de senaste årens uppmärksammade kampanjer bl a Dawit Isaak, Lars Danielsson (i samband med tsunami-katastrofen), Dr Dahlqvist m fl.

Men är det inte så att många av våra stora tidningar för länge sedan valt en angrepps punkt, då fleratalet tidningar förr var om inte partipolitiskt bundna så åtminstone blockorienterade. Aftonbladet beskriver ju sällan på sina ledarsidor Reinfeldt som den store frälsaren.

Men det är just på ledar-, debatt och insändarsidorna denna typ av okritisk journalistik har sin plats. Dessa sidor skall användas för att bilda opinion, lyfta fram det som redaktion och läsare brinner för.

Inne i tidningen tycker inte jag att det hör hemma. Som läsare vill jag känna att alla sidor av myntet lyfts fram då jag läser en nyhet eller ett längre reportage. Först efter det kan jag bilda mig en egen uppfattning.
Idag får man från media redan färdiga uppfattningar. Som läsare behöver jag inte anta ett eget förhållningssätt, eller snarare; Jag får inte möjlighet att anta ett eget förhållningssätt. I detta finns en risk att folk helt enkelt slutar bry sig, då man inte aktivt tvingas tänka på sin omvärld. Det finns ju andra som gör det åt en.

Om sedan tidningar och andra medier väljer att ha kampanjjournalistik på sina ledarsidor eller debattsidor så är det helt i sin ordning. Här framförs ju ett budskap som är undertecknat av en eller flera personer, som personligen kan stå till svars för sin åsikt. Här kan kampanjjournalistik kanske göra nytta.

Självklart är det viktigt att fall som Dawit Isaaks uppmärksammas. Men vilka andra sitter fängslade i andra länder i världen utan rättegång. Tystnaden är också ett ställningstagande. Som läsare kan det lätt bli så att man vaggas in i att medier informerar om allt. Och kanske blir summan av kardemumman att man tror att det bara är Isaak som sitter fängslad?


Kampanjjournalistik fyller sin funktion. Men det är som med allt annat. Var sak har sin tid. Var sak har sin plats!

Guldkalven som sprack

Ekonomi har aldrig varit min starka sida. Under mitt liv har Sverige genomgått flera ekonomiskakriser. Vi är nu mitt uppe i ännu en.
Det var med blandade känslor jag började läsa första sidan i Björn Elmbrants bok "Dansen kring guldkalven", från 2005. I baksides texten står det att den handlar om drömmar som gick i kras.

Björn Elmbrant är journalist och har jobbat som politisk reporter på P1.Erhöll stora journalistpriset år 2000. Han hamnade i blåsväder 2007, då han fick sparken från P1 då det uppmärksammats att han även skrev för den vänsterinriktade tidskriften Arena. Vilket ledningen för P1 ej fann kompatibelt med att vara granskande politiskjournalist.
Elmbrant har tidigare granskat begreppet "kapitalism", i boken "Hyperkapitalismen". där han med hjälp av Marx och Poppler samt paralleller till den samtida ekonomiska debatten.

I den här boken granskar Elmbrant den stora IT-bubblans uppgång och fall. Han inleder med att skildra en av de unga män som var med vid starten av koncernen "Spray". Redan där anger Elmbrant tonen i boken. Genomgående i hela boken känns det som Elmbrant ser på det han beskriver från ovan. Tidvis får man känslan av att författaren känner sig lite förmer gentemot de unga människor, oftast unga män som han citerar och skildrar. Denna stil gör att jag som läsare har svårt att se texten som en oberoende rapport om det som skedde kring millenieskiftet. Istället är det lätt att få känslan av att inte riktigt allt redovisas.
Jag finner att jag ofta bläddrar bak till fotnoterna för att se från vilken källa citat och beskrivningar kommer.
Det Elmbrant förlorar på denna lite förnumstiga attityd är äktheten. Istället borde han ha skildrat hur livet faktiskt såg ut för dessa människor. Flera inte ens fyllda tjugo, som plötsligt befann sig i centrum för både medier och politiker. Många var uppväxta i spåren efter 80-talets kris och nu plötsligt fanns det pengar i överflöd. Samtidigt blev Stockholm en mer metropolitisk stad. Restaurang och klubbutbudet ökade. Nya livsstilsbutiker öppnade. Nu känns han mer som en avundsjuk gubbe, som inte fick vara med.
Tidvis i boken blir det lite för mycket namn. Det är svårt att följa tråden då det i varje stycke dyker upp nya personer. Andra delar av boken saknas det nästan helt namngivna personer bakom citaten. Detta gör ju att texten känns mindre journalistiskt trovärdig och istället mer som fiktion.
Boken kretsar inte bara kring den rena IT-rörelsen utan också kring turerna krin utförsäljnigen av Telia-aktierna.
Även dåvarande finansminstern Erik Åsbrinks förehavanden granskas.
Boken knyts ihop med att läsaren återigen för träffa den unge "Spray" mannen som skildrades inledningsvis. Han lämnade IT -världen innan bubblan sprack. Luffade runt i Europa med sitt punkband ett tag, för att sedan återvända till Sverige. Nu etablerad familjefar som arbetar som tågvärd och tjänar 18500 kronor i månaden. Ett klassikt textuppbyggnadsknep. Att sluta där man började.

Jag hade hoppats på att få lära mig mer om hur bubblan kom till och varför den sprack. Tyvärr nådde jag inte dit. Kanske hade jag för lite kunskap innan eller så försvann detta i skildrandet av personerna bakom. För som finansmannen Mats Qviberg har skrivit om boken "Underhållande och medryckande ... Obligatorisk läsning för alla fondkommissionärer - alla som handlar med aktier borde läsa den här boken". Kankse är det där den egentliga målgruppen befinner sig.

Journalistikens spelregler

Oj, vilken svår uppgift.

Har precis lyssnat igenom radioprogrammet. Det första jag reflekterar över efter att ha hört programmet är att man inte diskuterar att pojkarna är minderåriga. Även detta borde utgöra ett dilemma. Fokus i programmet hamnar istället helt på pojkarnas och då framförallt den ene pojkens religions utövning. En anna konflikt borde ju var att man tidigt publicerade den mördade mannens sexuella läggning.

Efter att ha lyssnat på programmet läser jag igenom "Spelreglerför press, radio och tv".Riktlinjer för hur man i journalistyrket skall verka och agera.

Några punkter funderar jag extra över bland annat.


2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer."
-Är man säker på att det är den misstänkte pojken som skrivit bloggen?

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
-Det är ju precis det här som diskussionen i programmet handlar om. Vad är av allmänintresse? Egentligen kan man väl säga att allt är av allmänintresse. Det finns alltid någon som är intresserad av att veta. Då återstår det att respektera den berörda personens integritet. Vilket jag ändå tycker att man skall göra så långt som möjligt. Framförallt då som i detta fall, den berörda personen är gripen. Polisutredningen har ju redan startat. och innan dom är den misstänkte att betrakta som oskyldig. Vilket också poängteras i spelreglerna. (14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.)

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
-Detta är ju också ämnet för diskussion. Har det betydelse? Är det missaktande? Framtiden kan ju komma på att visa att det faktiskt har betydelse. men det vet vi ju inte ännu. Missaktande, det är svårt att veta. Är det så att pojken skrivit bloggen och är religöst aktiv. Ja, då är det ju en del av honom. Även om det kanske initialt är av samma intresse som om han spelar fotboll.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
-Publicerar man utdrag ur bloggen kan ju pojken lätt identifieras via t ex Google. Och man har ju redan tagit ställning till att inte publicera namnet, vad jag har förstått.

Även om spelreglerna bara är riktlinjer, så tror jag att det i yrkeskåren är viktiga att beakta och föra en diskussion kring. Jag kan inte svar på vilken tidning som gjorde rätt i att publicera vad. Ännu är jag inte inne i tanken att det är jag som skall föra ut verkligheten och sanningen. Har svårt att identifiera mig i den rollen. Det viktiga tror jag är att man inför publikation av dessa typer av information stannar upp och tänker till. och att man även diskuterar detta på redaktionen. Risken finns annars att det går inflation i detta med att publicera "känslig"fakta om personer som figurerar i medier.

Det finns ju nu ett aktuellt exempel på att personer¨går att identifiera med lite information. Och då tänker jag på de berörda ungdomarna i Bjästaskolan.

Som tidigare sagt, mycket svår fråga. och jag har absolutinga svar utan bara funderingar.

Nyhetsvärdering

Nyheter i veckan…


Väder, väder, väder det är väl den nyhet som toppat medierna de senaste dagarna. En nyhet som berör oss alla och som vi alla kan ta del av. Nyheten säljer, berör och intresserar de flesta av oss. Denna nyhet stämmer bra in på vad journalister värderar högt som faktorer som har betydelse till nyhetsvärderingen ”intressant för publiken”, ”sensationell och oväntad” (extremt väder, men oväntat… vi har haft snö i 3 månader), ”händelsen intresserar många människor”, ”händelsen är dramatisk och spännande” enligt Bengt Johansson (http://www.miun.se/upload/ITM/Demicom/Rapporter%20pdf/DMI-rapport_19_FINAL.pdf). En drömnyhet för varje ekonomiansvarig på de större kvällstidningarna. Ännu bättre blir det om man kan få in hur en känd person drabbats av snöovädret i medierapporteringen…

Ett annat fall som uppmärksammats i tidningar runt om i landet är avslaget om skadestånd som de misstänkta för fallet da Costa begärt. Detta handlar ju om allmänläkare och obducenten som anklagas för styckmordet på Catrine da Costa 1984. Ett fall som kittlat människors nyfikenhet enda sedan dess. Nu i veckan var det alltså dags för de anklagade männen som aldrig blivit fällda att begära skadestånd för det lidande de utsatts för. Tingsrätten avslog deras begäran. Det är oklart om de kommer att överklaga domen. I vilket fall är det svårt att se att detta är det sista vi hör om fallet da Costa.
Att detta fall intresserat människor i snart 26 år beror nog till stor del på det makabra mordet, att det var två läkare som misstänktes för mordet, felen som sedan begicks under rättegångarna och att det under åren med jämna mellanrum blåsts upp i medierna igen. Nyheten har alltså hållits vid liv under åren till stor del av medierna själva.

En nyhet utanför landets gränser som också varit en följetong, dock inte lika långvarig som fallet da Costa är ju politiken i Ukraina. Som nu återigen är aktuellt med överklagan om valresultatet från det senaste valet. Varför just detta lands politik har blivit av så stort intresse kan vara något svårt att förstå. Kanske är det gamla Sovjet som fortfarande ter sig spännande, kanske är det kringlorna på Julia Tymosjenkos huvud förvånar och får oss att komma ihåg henne (ett smart PR-drag). Klart är att detta inte är det sista vi hör om den orangarevolutionen.